Några tankar kring läxhjälp och integration
Vad betyder ordet integration? Vad innebär begreppet? Ordet har ju två bemärkelser i vårt språk; dels sammanförande av olika delar till en enhet där dessa samspelar med varandra, dels ett ord med matematisk innebörd som används vid uträkning av en integral, ett gränsvärde för att beräkna ytor och volymer. Den sista betydelsen har intresse för naturvetarna som använder ordet på sitt eget sätt. För oss andra ter sig integration som en numera utsliten term, mest fungerande som ett slagträ i migrationsdiskussioner. Integration förknippas annars med inklu-derande verksamhet i statlig eller kommunal regi, då man försöker få till landet nyanlända personer att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället och genom studier skaffa sig ett jobb och en bostad. Men är det bara i offentliga sammanhang vi har anledning att an-vända ordet? Sker integration även i privatlivet? Självfallet gör den det. Många tycks emeller-tid tro att integration är möjlig endast med hjälp av offentliga medel och i offentlig miljö. Min uppfattning är att integration fungerar som bäst med hjälp av en kombination av allmänna och privata ansträngningar.
Jag tänker inte ge min syn på integrationen och dess funktionalitet i det svenska samhället. Detta sker redan i tillräcklig utsträckning av rader med debattörer, samhällsvetare, insändare och politiker. I det fältet finns tillräckligt många, både goda och dåliga bidrag, som jag varken har förmåga eller lust att konkurrera med. Istället tänker jag samla några egna tankar kring vad integrationsarbete har för betydelse i mitt liv.
Som en del kanske känner till fungerade jag som läxhjälpare i Ensamkommandes Förbunds lokal, Otto här i Malmö. Jag började med detta i januari 2016, men de senaste 18 månaderna har jag bedrivit samma verksamhet, inte på mötesplats Otto, utan i samarbete med Förbundet i min egen bostad. Anledningen till det var att jag såg att en del unga hade ett särskilt behov av en lugnare miljö för att lyckas i sina studier. Det är framför allt under denna senare period som jag haft anledning att fundera över på vilket sätt gemene man kan bidra till integration i samhället. Den fråga jag försökt besvara är: har mina 36 månader som läxhjälpare, med över 2 000 hjälptillfällen, de flesta utförda i mitt hem, varit ett bidrag till integrationen? Jag vill gärna tro att det är så, speciellt som det inte bara handlar om läxhjälp. Många gånger är det andra former av stöd, alltifrån kopiering, utskrifter, cv, fylla i blanketter, formulera mail, kon-takt med myndigheter, förklara innehållet i skrivelser till att vara mentor och medmänniska. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag gjort tafatta försök att trösta och lugna mina unga adepter när de råkat ut för något otrevligt eller blivit ledsna av någon annan anledning.
Jag har dagligen besök av ett antal ungdomar som, mer eller mindre regelbundet, en del av dem flera gånger i veckan, hälsar på för att vi ska läsa läxor tillsammans. De flesta är från So-malia men ett par kommer från Syrien och Afghanistan. Alla är flickor. Varför vet jag upp-riktigt sagt inte. Det har bara blivit så. Kanske för att flickor i allmänhet är mer målmedvetna och bättre förstår vikten av bra utbildning än vad, ledsamt nog, killar verkar göra. De kommer också från kulturer som är direkt negativa till att flickor ska studera. Jag har från början träffat mina unga vänner i Ensamkommande Förbunds lokal, Otto, och de har valt mig, inte tvärtom. Jag använder medvetet uttrycket ”läsa läxor tillsammans”, detta eftersom tjejerna går i gym-nasiet och en del av deras ämnen börjar bli lite svåra även för mig. Jag är ibland mer läxstöd-jare än läxhjälpare och jag brukar ofta säga; ”det här var lite svårt men låt oss försöka hjälpas åt”. Eftersom jag nyligen fyllt 70 betraktar ungdomarna mig ungefär som en farfar eller mor-far. Men i realiteten verkar det här med åldern inte spela så stor roll. Vi har riktigt roligt till-sammans, men diskuterar och resonerar också mycket om kulturskillnader och samhällsfrå-gor. Framför allt var flickorna mycket intresserade av valet förra året. Men en sak står full-ständigt klart för mig efter dessa tre år: mina unga vänner har förmodligen lärt mig mer än vad jag eventuellt lyckats lära dem. Dessutom är de ofta förbluffande mogna i sina moraliska res-onemang och etiska ställningstaganden – där har jag ibland en hel del att lära.
Att öppna sitt hem för, som i mitt fall ett dussin studerande ungdomar, måste nog anses vara ett integrationsprojekt. Särskilt som ungdomarna ifråga inte har varit sena att utnyttja de för-delar det fört med sig som tillgång till mitt kylskåp och andra köksutrymmen i jakt på kakor, godis eller bara mackor och kaffe. Allt detta med vetskapen att jag är mycket tillåtande och inte gör några problem om skåp och hyllor plötsligt gapar tomma. För detta är också integra-tion, liksom de trivsamma stunder som vi ibland lyckas stjäla oss till, då vi bara sitter och pra-tar, skojar och skrattar. Ibland, när jag ser upp från min läxhjälpsplats, kan jag få se någon av ”mina” tjejer sitta uppkrupen i en fåtölj under försök att läsa i någon av mina många och krångliga böcker, i väntan på att det skall bli hennes tur. Det är också integration då vi gör små utflykter tillsammans, har jul- och nyårsfest eller då vi går över till det närbelägna Otto för att fira Lucia med alla andra som också tillhör denna sympatiska förening. Ofta är detta, vid sidan om skolan, den enda kontakt som dessa ungdomar har med etniska svenskar.
Man kan ju leka med en tanke. Vad skulle hända om alla malmöbor, d v s de som har plats i sina hem och har ett bord och några stolar till övers (det är allt som behövs), också ställde upp med något liknande, öppnade upp och bjöd in? Det behövde självklart inte vara i samma om-fattning som jag och Otto erbjuder, men även den minsta inbjudande eller medkännande gest är en slags integrationsgåva, av större värde än många offentliga projekt. Tanken svindlar! Den sammanlagda kraften i en sådan rörelse hade varit större än vad något samhälle hade kunnat åstadkomma.
Jag är inte helt frisk men inte heller riktigt sjuk. Jag befinner mig i ett mellanläge p g a en neurologisk sjukdom som alltid gör sig påmind med smärtor, trötthet och andra obehag. Med hjälp av läkemedel klarar jag mig och tack vare den dagliga kontakten med mina unga kom-pisar glömmer jag bort resten av mina besvär. Jag känner mig piggare, gladare och starkare. Dessutom håller jag hjärnan i trim. Min tacksamhet mot mina ”elever” är därför minst lika stor som den de eventuellt känner mot mig. Ett integrationsarbete kan alltså vara till fördel,
inte bara för mottagarna, även avsändarna, givarna, kan få ut något positivt: en slags bot mot sjukdom, ensamhet eller vantrivsel. Denna form av ”privat” integrationsinsats kan således bli en dubbelriktad process där både mottagare och givare upplever något bra.
Kanske kan dessa enkla rader inspirera någon mer att göra något i stil med det jag håller på med? Eller kan den som vet med sig vilja göra något positivt, men ändå inte ser sig kunna bi-dra med det i sitt eget hem, istället välja att stödja den förening som driver Mötesplats Otto, Ensamkommandes Förbund, som volontär, läxhjälpare eller genom att ge ett ekonomiskt bi-drag till verksamheten. Tveka inte, gör din insats för de av Malmös ungdomar som behöver din hjälp mest!!
Lars-Erik ”Lasse” Nilsson 2019-01-27